Välkomna, tjejer, att prova på killarnas svårigheter!

De senaste dagarna har media skrivit mycket om kvinnodiskrimineringen vid intagningen till högskolan. Tonläget är uppskruvat, och artiklarna andas upprördhet – som vanligt är det minsann kämpigt att vara kvinna. Bakgrunden är att Centrum för rättvisa har avslöjat att dagens strävan efter jämn könsfördelning i högskolan många gånger leder till att manliga sökande kvoteras in på bekostnad av kvinnliga.

Tjejer, välkomna att smaka på männens svårigheter! Under lång tid har män i stor skala diskriminerats på precis samma sätt – men då blir det ingen upprördhet i media. Då kallas det inte diskriminering utan ”jämställdhetsarbete”. Då heter det att ”männen måste lämna plats”. Då hävdas det att ”gubbväldet måste brytas”. Ingen skulle däremot drömma om att tala om ”kärringvälde” på högskolorna.

Vi män har blivit så vana vid att bli bortgallrade på grund av vårt kön att många tar det för givet och finner sig i diskrimineringen. ”Männen verkar vara så nedtryckta att de inte försvarar sig,” har nobelpristagen i litteratur Doris Lessing sagt. I var och varannan rekrytering till ledande poster uttalas det med självklarhet att ”det ska vara en kvinna”. Det innebär i en hel del fall (förmodligen runt hälften) att en mer kvalificerad man blir förbigången på grund av sitt kön. Han blir diskriminerad.

Ett typiskt exempel är vad som hände när två kommunalråd i Malmö skulle ersättas i våras. Så här skrev Sydsvenskan den 18 mars om den förestående tillsättningen: ”Socialdemokraterna har principen varannan damernas. Det innebär att de båda kommunalråden kommer att ersättas av kvinnor: ’Absolut blir det så’, säger Christine Axelsson, ordförande i socialdemokraterna i Malmö.” Så blev det också, två kvinnor tog över. Och saken blir inte mindre intressant av att de avgående kommunalråden också var kvinnor.

Männen i malmöpolitiken var alltså bortkvoterade från början, oavsett kvalifikationer. Denna slags diskriminering drabbar hela tiden svenska män, i stort som i smått. I det lilla kan jag konstatera att jag själv av en presumtiv uppdragsgivare fått höra att ”vi vill ha precis en sådan som du, men det ska vara en kvinna, vet du någon sådan?”. I det stora kan jag konstatera att den person som förmodligen blir nästa statsminister tillsattes genom ett förfarande där könet var bestämt från början. Män, oavsett kvalifikationer och popularitet, kvoterades bort när s utsåg partiledare.

Det finns hur många exempel som helst. Ett axplock ur flödet: Regeringen gör en mångmiljonsatsning på småföretagare – med förbehållet att män inte får söka pengar. På Tekniska Högskolan i Stockholm har rektorn gjort en ”särskild satsning” för att öka antalet kvinnliga professorer (vilket förstås innebär att en del män som enligt normala kompetensbaserade rutiner skulle blivit professorer blir förbigångna). I en utredning (SOU 2008:39) föreslås att Polishögskolan ska sänka de fysiska kraven vid intagningen för att bereda väg för kvinnor. På Rinkebyskolan bjuder man varje vårtermin in tio ingenjörer som kommer och ger specialundervisning i matte två till tre timmar i veckan – enbart för flickor. Ibland blir mansdiskrimineringen patetisk på gränsen till det komiska – vid det kommunala badhuset i Njurunda utanför Sundsvall har man infört vissa karlfria tider. Män är portförbjudna.

Svenskt jämställdhetsarbete har gått snett. Ett viktigt skäl är att en felaktig definition av jämställdhet har börjat tillämpas. Egentligen betyder jämställdhet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett kön. Det brinner jag för. Men i Sverige har jämställdhet kommit att betyda att alla sammanslutningar, branscher, skolor, yrken, arbetsplatser, beslutande församlingar med mera ska ha lika många män som kvinnor. Det kan bara förverkligas genom att klämma in folk med skohorn, och resultatet blir kränkta människor av båda kön.

Jag delar det politiskt korrekta etablissemangets avsky för kvinnodiskriminering. Det ÄR upprörande att kvinnliga sökande till högskolan kvoteras bort. Emellertid anser jag att all diskriminering ska bekämpas – men då har jag uppenbarligen inte längre lika många bakom mig.