Ett antal forskare skriver idag på DN Debatt om vad man kallar jämställdhetens baksida. Deras artikel kan sammanfattas som att människor i parrelationer ofta mår dåligt av en pålagd press att vara ”jämställda”. ”Vår forskning […] visar att jämställdhet i vardagslivet kräver ett hårt, smärtsamt och riskfyllt arbete som ofta har negativa konsekvenser i form av missnöje, konflikter och stress”, skriver de. Forskarna skriver också att svenska par ofta ”följer rutiner och varnor som anses gagna familjens behov” (vilket är ett felaktigt beteende enligt forskarna eftersom det är alltför traditionellt), och de skriver att ”de intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser”.
Oj. Medborgarna sköter sig inte.
Tänk om människor VILL göra som de gör idag? Tänk om det, hemska tanke, faktiskt FINNS skillnader mellan könen som visar sig i genomsnittliga skillnader mellan intresset för olika aktiviteter? Är det då rätt av det så kallade samhället att trycka på uppifrån för ett förändrat beteende? Visar inte det obehagliga likheter med makarna Myrdals ”sociala ingenjörskonst” på 1930-talet?
Jag tror att mycket av konflikterna kring jämställdhet beror på att begreppet fått en felaktig definition. Den ursprungliga, och rätta, definitionen är att ingen ska bli stoppad eller hindrad på grund av sitt kön. Båda kön ska ha samma rätt att exempelvis bli statsminister eller gå en utbildning. Sådan jämställdhet, den äkta, är extremt viktig. Den nya, och felaktiga, definitionen är att alla slags grupper ska bestå till lika delar av män och kvinnor, och dessa ska bete sig på samma sätt. Jag tror att den definitionen är plågsam för människor eftersom den strider mot naturen.
Så här uttrycker sig professor Annica Dahlström i sin bok ”Könet sitter i hjärnan”: ”Den så kallade feminismen riskerar att allvarligt skada medborgare i Sverige med sin teoribildning och sina hypoteser, vars grundläggande dogm är att alla skillnader mellan kvinnors och mäns personligheter, intressen och förmågor enbart beror på social påverkan. Genom att med millimeterrättvisa tvinga människor att anpassa sig till konsekvenserna av denna dogm, lägger man en tvångströja på stora befolkningsgrupper.”
Jag tar upp dessa frågor i min bok ”Mansförtryck och kvinnovälde”, som finns här. Och här finns en debattartikel jag skrev på Brännpunkt härom dagen som kritiserar dagens feminism. AB om jämställdhet. Här kommentarer till dagens DN Debatt.
Pär Ströms blogg 
fredag, januari 4, 2008 kl. 10:38 f m |
Läs http://www.yakida.se/story60.html
fredag, januari 4, 2008 kl. 12:53 e m |
Ja TÄNK om det finns vanligt folk som delar upp sin vardag praktiskt och inte efter trender och pådyvlade normer i tiden?
Den dagsaktuella normen tycks vara uppsplittring individualisering och fragmentering i hundratals olika slags impotenta sexuella konstellationer där rollerna byts fram och tillbaka, självsagt tillhör alla dessa givetvis den upplysta eliten av ”feminister”…..
fredag, januari 4, 2008 kl. 2:56 e m |
jag tror att det i grund och botten handlar om hur mycket pappaledighet som tas ut i en viss familj
fredag, januari 4, 2008 kl. 4:57 e m |
Tänk Pär….tänk om det är så att det stora antalet skilsmässor betyder att kvinnorna INTE VILL ha det som förr? Det är ju tydligt att det är kvinnorna som i flertalet fall tar initiativ för att bryta upp. Det kan knappast bero på att man och hustru lyckats inrätta livet så att båda blir nöjda. Vem är det som kompromissat bort sig själv tror du? Den som tar ut skilsmässa, tror jag.
Jag gjorde det för 25 år sedan. Jag var mycket rädd för den stora arbets-och ansvarsbörda för barnen som skulle tynga mig efter skilsmässan. Så blev det inte, mitt liv blev mycket lättare, nu då jag slapp både jobba, ta hand om barn och hushåll och vårda frisk man i hemmet. Han tog nog lika mycket tid och arbete som de två barnen *suck*
En manlig dagis-bekanting sade ömsint då jag berättade om att vi skilts: Det måste vara mycket hårt för dig. Jag berättade att det mesta i vardagen blivit lättare. Jag menar inte det, sa den ömsinte dagis-bekantingen. Jag menar…vem ska nu fatta besluten?
Jag blev stum! Just beslut har jag aldrig haft några problem med – vare sig i arbetslivet eller privatlivet. Däremot har jag haft stora problem med män som tror att arbetslivet, det är Livet.
fredag, januari 4, 2008 kl. 8:28 e m |
Du missade att redovisa den lilla detaljen att dessa forskare även hävdar att 96% vill vara jämlika. Din argumentation håller inte i förhållande till den siffran.
fredag, januari 4, 2008 kl. 10:35 e m |
Tyvärr Gunnel. Det finns inga män som i Sverige arbetar inom dagisverksamheten. Så gå du och ljug någon annanstans
fredag, januari 4, 2008 kl. 11:25 e m |
Ja, tänk om det finns kvinnor vars största intresse är att sköta hushållet och pass upp på fullt friska män, så de kan göra karriär eller ägna sig åt att sina intressen. Men om det finns män som inte är intresserade av att göra karriär utan vill var hemma med barnen, är han lurad till detta av jämställdhets-stress?
lördag, januari 5, 2008 kl. 12:38 f m |
svar ”enkla z”
Hur mycket pappaledighet som tas ut hänger på vilken vikt kvinnan som letar pojkvän lägger på att han skall ha ambitioner. Svenska kvinnor vill gifta upp sig. Då får man stå ut med att mannen är på jobbet och inte hemma med barnen. Vilket vanligen var något som hon bestämde.
lördag, januari 5, 2008 kl. 1:16 e m |
Jag förstår inte varför du Per vill ”slå in kilar” mellan män och kvinnor. Du är inte mycket bättre än de ”feminister” du så öppet föraktar.