Igår kväll kände jag historiens vingslag. Jag träffade en av de få nu levande personer som har överlevt Auschwitz. Vi var många som kämpade mot tårarna. Efteråt blev det stående ovationer. Den person jag träffade var Emerich Roth, som kom och berättade för oss föräldrar i barnens skola. I morse träffade han barnen. Vi fick alla tillfälle att ställa frågor.
Efter att ha hört 88-åriga Emerich Roth berätta om allt som hände från att tyskarna tog honom (och de andra judarna i hans stad) och fram till att han hade återhämtat sig från sviterna (vilket inte var förrän 1950) tycker man att många andra problem framstår som futtiga. Inte minst framstår en del av de problem som debatteras intensivt i samhällsdebatten i dagens Sverige som utpräglade lyxproblem.
När mina tankar glider från Emerich Roths berättelse om hatets konsekvenser på 1940-talet till Maria Svelands senaste bok ”Hatet”, och konstaterar att jag själv är en av dem som porträtteras som hatare i boken, ja då känns det helt surrealistiskt.
En av de saker som fastnade hos mig var Emerichs svar på frågan han fick om huruvida han fick tillräckligt med sömn i Auschwitz. Han sa: ”Sömnen var det minsta problemet. I Auschwitz drömde jag vackra drömmar. Mardrömmarna kom efter kriget”.
En annan viktig sak Emerich sa var att han försöker få media intresserade av åtgärder som behöver vidtas för att ungdomar på glid i dagens Sverige inte ska sugas in i kretsar som ägnar sig åt hat, såsom nynazism. Emerich har kunskap om saken för han är socionom och har jobbat i decennier med ungdomar på glid. Han sa dock att media är helt ointresserade.
Ja, du läste rätt. När det VERKLIGEN gäller att stoppa eller förebygga hat i sin värsta form, alltså när vi ser en antydan till början i dagens Sverige på sådant som i Tyskland ledde fram till Tredje Riket, då är svenska medier HELT ointresserade.
Rättså förvånande mot bakgrund av dagens enorma mobilisering i media när det gäller näthat. Eller – kanske inte så förvånande, när man tänker efter, säger den som tappat förtroendet för media.
Emerich sa också att den allra viktigaste bakomliggande faktorn när det gäller pojkar som blir grymma (alltifrån att bli ”vanliga” mördare till att bli Hitler själv) är frånvaron av en pappa under barndomen.
Pär Ströms blogg 