Omkullvältande säkerhet på Näringsdepartementet

Idag hade vi möte i regeringens IT-råd. Vi pratade mest om PSI-direktivet, hur offentlig information (såsom kartdatabaser) kan komma till större användning genom kommersiell användning. Det bestående intrycket av mötet var dock avslutningen, närmare bestämt när vi skulle gå ut genom dörren.

Man kan ju tro att det inte är någon särskilt minnesvärd upplevelse att gå ut genom en dörr, inte ens om det sker på Näringsdepartementets nya lokaler i det gamla posthuset på Vasagatan. Men jag blev omtumlad på gränsen till chockad av denna passage, och samma upplevelse verkar ha drabbat dem som kom efter mig (också ledamöter i regeringens IT-råd).

Först ropade en tjänsteman som arbetade där till mig: ”Vänta så ska jag släppa ut dig”. Van vid att bara trycka på en nyckelknapp för att komma ut (säkerheten brukar ju vara vid inpasseringen, inte utpasseringen) blev jag lite förvånad. ”Ställ dig i rutan”, sa tjänstemannen. Det var en kvadrat markerad på golvet mellan en ram som var uppbyggd i en slags ställning.  Kvadraten var liten, så man måste justera in fötterna ordentligt. Jag ställde mig i den och justerade fötterna, intet ont anande. Tjänstemannen tog fram sitt passerkort, höll fram det mot en läsare och matade också in en personlig kod.

Då hände det.

Oväntat slog två dörrar igen bakom mig,  snabbt,  så att jag puffades in i ett litet utrymme (kanske 50 cm). Jag hade ryggsäck så jag knuffades framåt. Där var jag till min förvåning instängd i ett snävt utrymme. Framför mig hade jag ett andra dörrpar (jag förstod först nu att det var dubbla dörrpar). Detta dörrpar hade precis stoppat mig efter puffen bakifrån när det öppnades lika plötsligt som det andra hade stängts.  Alltså dörrpar nr 2. Jag snubblade ut, helt omtumlad, vände mig om, och fick se helvetesmaskinen stänga sig igen (redo för nästa offer). Kände mig som Kalle Anka när han blir utslängd ur någon grunka, flyger genom luften och landar ilsken en bit bort och ligger och smattrar med fingrarna mot marken i vredesmod (fast jag lyckades upprätthålla balansen och var inte ilsken, bara häpen).

De två personer som kom efter mig, intet ont anande på väg hem till sina familjer, råkade ut för samma sak.

Det är uppenbart att Säkerheten har kommit till Sverige. Och jag är inte säker på att jag gillar det. För övrigt undrar jag om det är förenligt med brandbestämmelserna att det inte går att komma ut från ett kontor utan passerkort och kod. En annan sak jag funderar på är hur situationen hanteras ifall någon rejält överviktig person skulle få jobb på Näringsdepartementet.

7 svar to “Omkullvältande säkerhet på Näringsdepartementet”

  1. Martin Says:

    På Ericsson i Kista har vi snurror, stora nog för ungefär en person med väska, som vi måste gå igenom vart vi än ska. Som tur är finns det alltid en vanlig dörr bredvid, med brandlås, som kan öppnas vid utrymning eller liknande. Dessutom låses snurrorna upp vid brandlarm, så att man bara kan skjuta på för att komma ut utan att behöva dra kort. Den atrapp du beskriver låter faktiskt helt livsfarlig…🙂

  2. mjn Says:

    På en bank här i Warszawa finns en liknande dörr för in- och utpassage. Men liksom i fallet ovan finns en branddörr bredvid, med plomberat lås. Man skulle ju kunna tänka sig att en eventuell rånare tar den vägen istället…

  3. cnab Says:

    Och att människor med funktionshinder ska ha samma rätt och villkor att besöka maktens boningar kan man i vanlig ordning skita i. En rullis i rutan du befann dig i, undar hur det hade gått? FRA, IPRED, otillgänglighet, diskriminering, politiker som ser terrorister överallt – det här landets ledning kan inte vara klok!

  4. Anders Says:

    Sånt där går bara för att folk är så förbannat lydiga, i synnerhet i maktens boningar där lydighet premieras före ansvarstagande (tänk på den aspekten i samband med personval istället för de strykningar vi hade förr..).

    @Martin: Varför använder ni inte regelmässigt branddörren, och ställer till ett jävla liv om ”säkerhet” om de då får för sig att låsa den?

    @mjn: Nästa gång du går till den banken, bryt plomberingen och gå ut genom branddörren. Nästa gång igen gör du samma sak, hur obstinat som helst.

  5. Nils Says:

    Varför svor och gormade du inte Pär? Då hade du gjort ett statement
    i stället för att som alla svenska brukar göra, bli lite häpna bara!🙂

  6. Lasse K. Says:

    Nu går skam på torra land! Detta är landsomfattande och vaktbolagsdrivet, utan tvekan, för nu har det skett på mitt jobb också. Lördag eftermiddag när jag skulle hem var grinden låst, en sån där snurr-grind där man måste dra ett kort för att komma in. Men va fan, låst, och en kortläsare på insidan! Nu får det fanimej vara nog med denna paranoida övervakningsiver, skulle aldrig falla mig in att dra något djävla kort. Så jag klättrade över staketet inför övervakningskameran. Förväntade mig nästan att vakten skulle komma springande när jag gick till min bil på parkeringen utanför. Men ingen kom, för vad skulle de säga? Knappast anklaga mig för olaga intrång, och något som rubriceras ut-trång har såvitt jag vet inte galenpannorna kommit på än.

    Nästa morgon åkte jag till jobbet i vredesmod, topp tunnor rasande. Jag kan acceptera att behöva dra mitt kort vid inpassering, trots att det inte behövts alla tidigare 20 år som jag arbetat där, det är fullt i sin ordning att företaget inte vill släppa in vem som helst. Men ut? Det första jag gjorde var att ringa till vakten, skälla ut stackarn efter noter och fråga vem som i hela fridens namn har bestämt detta. Jag krävde ett namn, och fick namnet på den ansvarige chefen för bolagets regionkontor. Sedan ringde jag till denna person, och det hör till saken att jag börjar arbeta mycket tidigt i svinottan, och detta en söndag till råga på allt. När personen i fråga mycket yrvaket svarade så så levererade jag en mycket arg och ilsken utskällning där jag ifrågasatte deras paranoida beteende. Personen stammade mest och sade att det var mitt natten, och började till slut babbla om vad de gjort i andra företag som tydligen skulle vara ännu värre. Jag sade att jag skiter fullständigt i hur det går till någon annan stans och vill inte höra på några satans dåliga ursäkter och undanflykter. Antingen litar man på oss som anställda eller så gör man det inte, den versamhet vi sysslar med kan överhuvudtaget inte bedrivas med folk man inte litar på, det finns bara inte. Så det hela kokar ned till en fråga om att antingen byta ut ledningen eller upphöra med verksamheten, för vi är alldelens för många anställda för att personalen skall kunna bytas ut, och vissa saker i vår verksamhet kräver mångårig erfarenhet reglerat i lag. Även denna dag slutade med klättrande över staketet inför kamerorna, och idag fanns spår som tyder på att jag inte är ensam. Jag hoppas att någon från eftermiddagskiftet ringer i natt efter jobbet, gärna också någon fler som ringer i svinottan.. Ja gärna också till VDn och styrelsen för detta rikstäckande vaktbolag, blåslampa!

    Jag kommer nu att arbeta för att vaktbolaget skall mista alla sina uppdrag hos oss. Vakten är en perfekt reträttarbetsplats för arbetskadade eller folk som av någon annan anledning behöver trappa ned, och idag när företagen ålagts allt mer kostnader för sjukskrivningar så tror jag att det går fint att motivera bara utav den anledningen. Men jag kommer också att ta upp med ledningen vad den paranoida övervakningen och misstron ur liknande aspekter betyder på ett större plan, för i en alltför kontrollerad omgivning tenderar folk att abdikera ansvar. Det är den långsiktigt mycket allvarliga konsekvensen som vi har börjat se effekterna av, där folk som är fullt kompetenta lutar sig tillbaks och säger: Jag har inte betalt för att tänka. Helt naturligt, blir man genom preventiv misstro fråntagen ansvar, så kan ingen räkna med att man frivillgt åtar sig ansvar. Omvänt så är det väl känt, att de allra flesta människor växer med förtroende, folk visar sig alltid värdig förtroende med mycket få undantag. Men folk visar sig med tiden lika värdiga misstro. – Som du behandlar andra kommer du själv att bli behandlad – Företaget lever ju inte heller isolerat från resten av samhället, så statens paranoida tendenser påverkar givetvis också, det är inte bolagets fel, men konsekvenserna drabbar det likväl som alla andra som lök på laxen. Ytterst tror jag tom. det kan ha inverkan på hela landets konkurenskraft, för socialpsykologi i landsomfattande skala är mycket potenta saker. Det är inte heller mig som ”olydig” de har vara bekymrad för, det är tvärt om de lydiga som knyter näven i byxfickan som är problemet, för det är de som abdikerar ansvar, och när detta sker i landsomfattande skala, go figure..

    Tack för en läsvärd blogg Per.

  7. ui Says:

    Denna säkerhetsparanoia är helt galen. Den vissar verkligen på absurditet när det gäller att lita på sina anställda. De litar på att de ska lägga upp delar av budgeten, sköta viktiga förhandlingar, saker som avgör företagets framtid. Men samtidigt så låser man alla dörrar på avancerade och konstiga vis, har personliga koder till kopieringsapparaterna så ingen ska kopiera för mycket (det vore väl verkligen hemskt) etc.

    @Lasse K.
    Bra kommentar! Håller med om allt du säger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: