När barn är ledsna, vem vill de anförtro sig åt? Nu rapporterar Aftonbladet att barntidningen Kamratposten har gjort en undersökning som visar pappan kommer långt ned på listan över vem de vill prata med när de är ledsna. Först på listan kommer mamman, medan pappan kommer först på femte plats. Av barnen vill 40,9% tala med sin mamma i första hand medan 5,4% föredrar pappan. Mamman är alltså nästan åtta gånger så populär.
Genast kommer tolkningar av detta som lägger skulden på mannen. ”Jag tror att vi män är dåliga på att ta känslomässig plats i barnets liv”, säger Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm. Aftonbladets krönikör Ronny Olovsson är inne på samma spår. Och Aftonbladet valde rubriken ”Pappa – prata med ditt barn”. Kort sagt – mannen är det skyldiga könet.
Men vad är det som säger att det nödvändigtvis är pappornas fel att det blir så här? Tänk om pappan lägger väldigt mycket möda på att försöka ”ta känslomässig plats i barnets liv”, men ligger i underläge på grund att han tvingas vara mer borta från hemmet än mamman? Han kanske har fastnat i en klassisk mansfälla – ”du har ju högre lön Kalle så vi förlorar på att du är pappaledig”. Tänk om mannen är offret i situationen, inte den skyldiga?
Kvinnor är statistiskt sett i underläge på arbetsmarknaden. Det anses i Sverige bero på att de inte ”släpps fram”, det är alltså männens fel. Männen är statistiskt sett i underläge när det gäller sådant som har med barn att göra. Det anses bero på att männen inte tar för sig. Mannen är alltid det skyldiga könet, kvinnan alltid offret.
Att bara vara en åttondel så populär, det är ett väldigt underläge gentemot kvinnorna. Och det är verkligen ingen självklarhet att det är männens fel. Det är på tiden att vi börjar diskutera mansfällorna i samhället, inte bara de väldigt omskrivna kvinnofällorna.
Intresserad av genusfrågor? Besök bloggen Genusperspektiv eller ladda hem min bok Mansförtryck och kvinnovälde.
Pär Ströms blogg 
onsdag, oktober 8, 2008 kl. 10:22 e m |
Barn är inga idioter, samhället lyssnar inte på pappor, mammor lyssnar inte på pappor, ingen lyssnar på pappor men samma personer som ignorerar pappor (inte minst i sina artiklar) ger pappor skulden för att barn helt korrekt (att döma av empiri) drar slutsatsen man inte skall lyssna på dem. Barn kommer aldrig att lyssna på pappor så länge samhällets budskap är att pappors åsikter är irrelevanta! Hyckleriet är totalt! Man gör först papppor oviktiga (att pappa har makt är ju så omodernt) sedan när barn uppfattar detta ger man papporna skulden.
onsdag, oktober 8, 2008 kl. 10:57 e m |
VEB det är så rätt du skriver. Närhelst min son berättat om något problem i skolan och jag ringt till skolan så sa de: ”Jaha? Och varför kommer han inte till oss? Varför ska han behöva prata med dig?”
torsdag, oktober 9, 2008 kl. 7:13 f m |
Tragiska svenska män!
Först ska de svassa omkring och betala hela notan för att sedan bli förlöjligade och marginaliserade när de blivit pappor. Med tanke på hur straighta män blir behandlade av sina flickvänner och fruar – utan att protestera – så är det väl inte så underligt att barnen inte har någon respekt för dem.
torsdag, oktober 9, 2008 kl. 8:54 f m |
Mycket ”tänk om” här, pappaledig är man ju dessutom oftast bara de allra första åren. Vid den ålder där barnen behöver prata med sina föräldrar är inget direkt som säger att män måste jobba mer än sina fruar.
Personligen tror jag problemet ligger i att vi är just män, men isåfall snarare av den anledningen att vi fortfarande tvingas in i de mallar och stereotyper som finns. Män ska inte tala om känslor eller visa sig svaga, och barn vill inte tala om känsliga saker med någon som kanske uppfattas inte ta dem på allvar. Det känns helt off att börja blanda in pappaledighet och lön i den här frågan, jag tror inte det har det minsta med saken att göra.
Kort sagt, viktigt problem men en väldigt underlig analys.
torsdag, oktober 9, 2008 kl. 9:16 f m |
Under de senaste 12 åren då jag varit ensamvårdnadshavare till min son har jag erfarit att det är skolan som uppmuntrar och bygger upp en matriarkal struktur kring barnen som sedan återspeglas i Aftonbladets statistik.
torsdag, oktober 9, 2008 kl. 11:13 f m |
Jag håller med. Och det börjar redan på ”dagis”. Iaf från två-tre års ålder borde absolut all förskole- och skol-personal vara 50% män / 50% kvinnor (om barnens kön förhåller sig lika).
Män och kvinnor är olika och har olika värderingar. Såklart förs värderingarna över från lärare/barnskötare/fritidspersonal/osv till barnen, både pojkar och flickor. Dessutom är ofta vårdande personal som barnen kommer i kontakt med kvinnlig. Inget säger att mäns värderingar skulle vara sämre än kvinnors, för barnen. Kanske tvärtom!? Men jag är säker på att det är det här, snarare än hemekonomin eller pappors påstådda ovilja att engagera sig i barnens känslor, som ger de resultat som Kamratposten presenterade.